josefinlilja

Hade bävat en aning för vardagens ombörjan efter tre dagars tyst och otroligt harmonisk dalaretreat. Blev ungefär lika hetsigt som jag tänkt mig och jag har varit nära nervsammanbrott mer än en gång idag.
Men Gud är god och han håller på att lära mig att det oftas är världsliga saker som jag brusar upp inför.

Och nu är strax Norrlands Varjehanda ivägskickad till tryck (äntligen!) och jag kan hoppa på stockholmståget med min make för att i afton njuta MozartOPERA!

De blev inte bäst på långa vägar, men nöjda var de i alla fall.

Medan grabbarna sprang skiten av sig flöt jag omkring på området och njöt av svettiga kroppar och sval sol.

Samuel var mäkta stolt när han kom i mål på 1.03 efter att ha kutat milen hård terräng i lördags.
Stolt jag med!

Knasont i ryggen efter tre timmars mikrofilmstittande på Carolina. Jobbigt för alla med stillasittande jobb, tänker jag, men de kanske har något mer ergonomiska sittdon än min pinnstol. Hoppas det.
Små ofrivilliga pauser togs i alla fall när en engelsktalande man valde ut mig till att be om hjälp med sin apparat. Han behövde en hel del handledning och det är kul att leka expert.

Nu måste jag dock hem och frosta av mig och få något i magen.

Kommer hem från onödigt långt korrläsningsmöte, med påsar till ögon, gåshud överallt och hade jag varit en sån som får magkatarr hade jag säkert haft det med. Slut och stressad i magen.
Vill steka pommes, hämta Samuel från sporten och bli värmd, men har för lite ork. Sitter här istället och knappar, med en munmin slapp som Ann Petrèns.
Ser fram emot kommande retreat.

(De två första meningarna kan verka aningens överdrivna och det är de nog lite.)

Pratar om att vara Guds barn på bönegruppen. Ju mer jag tänker på det, desto tacksammare blir jag att jag får ha det bästa i mitt liv. Kan bara föreställa mig tomheten utan Gud. Utan honom måste ju definitivt någonting saknas!
Glad vaknar jag, går till mässan och tar tacksamt emot av han som gav sitt liv för mig. För dig.

Biktade mitt pågående småätande för NV-redaktionen ikväll. De tyckte känna igen sig och vi slog gemensamt fast att ALLA fläskar på mer nu när hösten tar över med sitt mörker och sin kyla. Man vill ju överleva!
Blir tjock. Åtminstone inuti. Och det är inte för att p-pillrena slutat fylla sin uppgift.

Trött är jag också och imorgon väntar svärmors 2:or på mig, en outbildad lärarvikarie, att kasta spe över. Ska ta på mig Hitlermuschen och visa var skåpet ska stå.

Söndag med för lite sömn i kroppen kan dock ändå vara skön.
Gårkväll med Nicklas 27årsmiddag var hemskt angenäm och när maken kommit hem från middag på annat håll spenderades ett par nattliga timmar med återberättning.
Somna fyra, upp nio.

Hasar ner till regnig stad för att käka med ett gäng efter kyrkan. Ingen stress och när vårrullarna är uppätna kan man ändå sitta kvar länge och prata. Tack Gud för tid till sådant som kyrkfika, spontant samtal och ensamt tankesnurrande.

...och på natten försöker jag smussla in min taggiga kropp bredvid min makes lekamen. Där finns värmen, men tyvärr även fislukten. Står ut.
På morgonmässan doppar jag brödet för att undvika otrevligt snorrinn ner i kalken och här på Carolina sitter jag i dubbla jumprar framför microfilmen med papperstussi hand. Snön är inte kommen, men väl hurvet, rått regn och stela fingrar.

Älskade hösten för bara några dagar sen. Nu vet jag inte säkert.

Idag fyller maken 25 och igår var det stor baluns på våra 48 kvadrat. Pannkaksbuffè med allt vad det innebär och de 40 gästerna fick rulta hem med mycket mjöl och ägg i tarmen. Strömmen gick ideligen på grund av alla våffeljärn, men det förtog icke stämningen. Härligt svettigt kul var det och diskberget gick, om inte i en handvändning så åtminstone någorlunda bra, att beta av på natten.

Nu ska jag vaxa mina ben som en extra present och ikväll lagar jag lammfärsbiffar. Kärlek!

Inget vitt på marken än så länge, men det luktar frost när jag går ut.
Köpte oss nya jackor igår båda två. Duffel och rock. Nu står vi redo för den milda vintern! Kom bara kom.

Syjunta igår och jämfört med min tidigare "Desperate Houswifes-och-äta-fett-syjunta" blev jag lätt chockad när alla utom jag satt med stick-och virknålar i händerna och gnetade förnöjt. Själv drog jag in resår i mjukisbyxor och ägnade resten av de dryga två timmarna åt att prata med muffins i mun. Trevligt värre!